Kollade igenom mitt arkiv och hittade en dikt min Antonia skrev till mig när jag hade det som jobbigast! Jag saknar verkligen henne och jag önskade att det inte såg ut så här mellan oss! Det har bara blivit helt fucked up. Allt jag säger verkar bli fel! Det känns som om hon inte behöver mig längre, fast jag behöver henne! Jag älskar dig, hoppas du vet det... <3


Det är bäst att du siktar in dig på att ingenting kommer bli som förr.
Ett slut. En ny början. Ett oskrivet blad.
Vågar du välja?
Du är modig, jag skulle inte vågat. Skulle slutat andas.
Ditt hem, din barndom ryms innanför de där väggarna.
Så fruktansvärt svårt och egendomligt. Men det är din verklighet